Den där natten i oktober förra året när vi kunde ha förlorat dig för tredje gången
Texten kom till under en skrivövning i gestaltning utan adjektiv eller adverb. Lång natts färd mot morgon Mitt inre blir ett tomrum när det händer. Kroppen går in i stabsläge, ställer in sig på autopilot, måste sluta känna för att överleva. Ingen hjärtklappning, ingen panik, bara strategier. Min hjärna snurrar på högvarv för att ta sig från punkt A till punkt B, neuronerna flödar fram genom nervbanorna i ilfart. Jag måste tänka som en vessla, jag måste hänga med. “Ambulansen väntar, ni måste åka”. Läkarens röst kan lura mig med sin saklighet men jag ser att hon vet att vi slåss mot tiden i en kamp om liv och död. I min sons strupe ligger ett litiumbatteri. En bomb som kan brisera utan förvarning och orsaka vår världs undergång. Jag tittar på min man. Vem av oss ska åka med? “Jag har glömt min mobil” “Men för helvete. Det var samma visa i våras” fräser jag och resten av rummet höjer på ögonbrynen. Men jag vet att de förstår. Blåljusen reflekteras genom fönstren när vi kör genom Södra Lä
