Alfons Stjärnöga

Alfons har utvecklats enormt de senaste veckorna. Det började med att han drog sig upp mot en stol och sedan dess har han övat. Nu står han jättestabilt mot stöd och tar några små steg på stället. Han har också börjat krypa små etapper, han kombinerar det med ålande. Vi är så glada att han blir starkare och mer rörlig. Även fast det innebär att hans pappa har fullt upp på dagarna, i onsdags var Alfons på väg uppför trappan 🙈. Jag började jobba i måndags så nu kommer Alfons pappa att vara hemma med honom ett halvår.

Idag bjuder vi på Delfinsången på svenska, engelska och franska. Den sjunger vi alltid när Alfons badar badkar. Jag är en liten delfin, en liten delfin som simmar i det stora blå havet En liten delfin, en liten delfin som simmar i det stora blå havet I am a little dolphin, a little dolphin I swim in the great blue ocean I am a little dolphin, a little dolphin I swim in the great blue ocean Je suis un petit dauphin, un petit dauphin Je nage dans le grand bleu ocean Je suis un petit dauphin, un petit dauphin Je nage dans le grand bleu ocean

Alfons och jag kommer att bjuda på nya och gamla visor här på bloggen. Först ut är Idas sommarvisa på ukulele. Alfons älskar musik och sjunger med ibland. Han tycker också om att spela på sitt lilla piano.

Alfons har precis haft en långhelg på vårt torp, den första för säsongen. Det var lite kyligt men vi eldade på i vedspis och kamin så till slut fick vi upp en bra grundvärme. Man sover så gott i skogens famn, till ljudet av sprakande brasa och fåglarnas kvitter. Man märker att Alfons njuter av att vara i naturen och jag tror att det är jättenyttigt för honom.

Alfons har haft många besök sedan nyår. Morfar har varit på besök två gånger från Spanien och Gudmor kom på besök från Finland i slutet av januari. Vi har också haft flera besök av vänner från när och fjärran. Alfons tycker att det är jättekul även om han förstås hinner glömma lite vem alla är mellan gångerna. Men det brukar inte dröja länge innan han värmer upp och ger alla en dos av sitt härliga leende. Vi har också hunnit med en snabb roadtrip till Bollnäs där Alfons yngsta kusin döpte sig i februari. Alfons tyckte att det var jättekul att få träffa sina kusiner! Och sist men inte minst; Alfons har ju fyllt 1 år! Den 19 januari närmare bestämt. Tiden går så ofattbart fort. Här kommer ett litet potpurri med bilder från de senaste tre månaderna. Alfons bygger snögubbe med moffa  Paketöppning på födelsedagen Mys med gudmor Jenni Med farmor och farbror Mange i Bollnäs På Femöre med Knaapinen Studiebesök på en av förskolorna i Svalsta, moffa fick fö...

Den här fantastiskt starka lilla Sisu-grabben måste ha laddat upp rejält med antikroppar för ett år sedan då han var så väldigt sjuk. Han har nämligen hållit sig frisk i ett helt år! Inte en enda snuva eller ögoninflammation eller något annat. Han skrämde oss lite förra månaden när vi var på väg ner från Bollnäs och vi trodde att han hade feber och influensa på gång, men det var som tur falskt alarm.  Idag har vi också varit på en rutinkontroll av Alfons ögon. Till hans syndrom hör en ökad risk för exempelvis skelning. Men det här falkögat klarade testet med bravur! Inga problem med synen what so ever. Som med allt annat är ju synen dock färskvara så vi får hålla tummarna att han får klara sig utan glasögon i många år till. För varje sak vi kan bocka av som friskt och normalt blir man så tacksam. Så mycket mer än om man hade förväntat sig normalitet i allt. Prader-Willi är som ett lotteri och har man tur så vinner man när det är dags att spela. Hittills har vi haft tur...

Ett år kan inrymma så mycket. Jag har de senaste dagarna funderat på hur jag skulle sammanfatta 2017. Det har i sin helhet varit en riktig känslomässig berg- och dalbana. Mitt liv har aldrig varit en lättsam Svensson Svensson-film men här året tar ändå priset. Jag har varit så arg och samtidigt så glad. Tänk att man kan älska ett barn så här mycket! Alfons är en solstråle i vårt liv men sorgen över den börda han måste bära är tung ibland. Vårvintern var jäkligt tuff. Vi tillbringade sammanlagt nästan en månad på sjukhus i Eskilstuna. Isolerade långt borta från familj och vänner med ett litet nyfött barn som inte ville piggna till och som senare nästan svävade mellan liv och död i influensa och lunginflammation, bara veckor efter att han fått sin diagnos som klubbade oss vid knävecken. Det var en mardröm jag aldrig mer vill gå igenom. Men vi hade varandra. Det är kärleken som bär en, när det väl gäller. Through blood and fire. Sedan började molnen att skingras lite. Alfons blev av m...