What's another year?

Ett år kan inrymma så mycket. Jag har de senaste dagarna funderat på hur jag skulle sammanfatta 2017. Det har i sin helhet varit en riktig känslomässig berg- och dalbana. Mitt liv har aldrig varit en lättsam Svensson Svensson-film men här året tar ändå priset. Jag har varit så arg och samtidigt så glad. Tänk att man kan älska ett barn så här mycket! Alfons är en solstråle i vårt liv men sorgen över den börda han måste bära är tung ibland.

Vårvintern var jäkligt tuff. Vi tillbringade sammanlagt nästan en månad på sjukhus i Eskilstuna. Isolerade långt borta från familj och vänner med ett litet nyfött barn som inte ville piggna till och som senare nästan svävade mellan liv och död i influensa och lunginflammation, bara veckor efter att han fått sin diagnos som klubbade oss vid knävecken. Det var en mardröm jag aldrig mer vill gå igenom. Men vi hade varandra. Det är kärleken som bär en, när det väl gäller. Through blood and fire.

Sedan började molnen att skingras lite. Alfons blev av med sin matsond och växte sig starkare. Han har varit frisk som en nötkärna sedan mars och det är vi otroligt tacksamma över! Han fortsätter att växa och har fått börja med tillväxthormon. Saker tar lite längre tid för honom att bemästra men vi vet ju varför och behöver inte oroa oss. Han kommer att kunna sitta. Gå. Springa. Cykla. Tids nog.

Alfons måste vara världens gladaste barn. Han har alltid ett leende till övers och är nöjd med det mesta. Han sover gott på nätterna. Det är många som säger att "Oj vad lättskött han är". Och visst är han det just nu på många sätt och vis. Jag får alltid hindra mig själv från att säga "Ja men sen kanske han blir desto svårare. Vi kanske får låsa köket och gömma undan all mat och hantera vredesutbrotten och ångesten han får av sin hunger som aldrig tar slut".

För det behöver inte bli så. Om det är något som Alfons har lärt mig det här året så är det att leva i nuet. Inte oroa mig för saker som kanske aldrig kommer att hända. Jag har alltid varit bra på att oroa mig över det mesta. Men jag insåg att för att överleva så måste jag sluta. Jag är här nu. Inte tio år framåt i tiden. Allt kommer att lösa sig för det har det alltid gjort förut. På ett sätt eller annat.

Det finns hopp. I början var allt ett nattsvart mörker men sedan började de komma, små glimtar av ljus.
Kontakter med andra föräldrar i samma situation, som blev ett nätverk av stöd och pepp. Vi var inte ensamma.
Solskenshistorier.
Medicinska forskningsframsteg på många fronter.
Hoppet är det som bär oss framåt.

Visst vore det lätt att bli bitter och arg. Men det tänker jag inte bli. Jag har tittat tillbaka på mitt liv och insett att det som varit faktiskt har gjort mig starkare och mer kapabel att hantera den här resan. Visst har jag stunder när jag tycker att vår lott är orättvis. Men det är så här det är nu och vi får leva livet som funkisföräldrar så gott det bara går och efter bästa förmåga.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder.