Den där natten i oktober förra året när vi kunde ha förlorat dig för tredje gången

Texten kom till under en skrivövning i gestaltning utan adjektiv eller adverb.

Lång natts färd mot morgon

Mitt inre blir ett tomrum när det händer. Kroppen går in i stabsläge, ställer in sig på autopilot, måste sluta känna för att överleva. Ingen hjärtklappning, ingen panik, bara strategier. Min hjärna snurrar på högvarv för att ta sig från punkt A till punkt B, neuronerna flödar fram genom nervbanorna i ilfart. Jag måste tänka som en vessla, jag måste hänga med.

“Ambulansen väntar, ni måste åka”. Läkarens röst kan lura mig med sin saklighet men jag ser att hon vet att vi slåss mot tiden i en kamp om liv och död.

I min sons strupe ligger ett litiumbatteri. En bomb som kan brisera utan förvarning och orsaka vår världs undergång.

Jag tittar på min man. Vem av oss ska åka med?
“Jag har glömt min mobil”
“Men för helvete. Det var samma visa i våras” fräser jag och resten av rummet höjer på ögonbrynen.
Men jag vet att de förstår.

Blåljusen reflekteras genom fönstren när vi kör genom Södra Länken. Vi färdas med ljusets hastighet men sitter i ett vakuum. Ambulansskötaren är som en skogstjärn en morgon i april. Han är skapt för sitt jobb och jag hoppas att han vet det, att någon säger det, att han får höra det.

Jag kramar min sons hand. Han har slumrat till och har ingen aning om att han befinner sig i livsfara. Sirenerna tjuter. Vi måste förbi men i Stockholm brer bilarna ut sig som ogräs.


Klockan är 01.02 och kulvertarna ekar av tomhet. Vi åker truck. Den ser ut som en mandarin som tagit formen av ett mjölkpaket. Utmattningen hotar att golva mig men jag måste hålla mig vaken.

Nattskötarna har en aura av dysterhet. Jag försöker le men de bär stenansikten.
Varför har de ingen empati? Metallsmaken kryper upp ur min hals som en bläckfisk.
Min man tar min hand. Han har kört många timmar genom natten. 

Röntgenstrålar genom min 2-åriga sons kropp, den som har varit med om en livstid av prövningar. Han dricker kontrastvätskan utan att knorra och betraktar lamporna ovanför sitt huvud. Jag kysser hans panna.

Trucken surrar genom korridorerna. Det blir ingen sömn inatt.