Alfons åker helikopter
Det finns meningar som man aldrig trodde att man skulle yttra under sin livstid.
"Där kommer Alfons helikopter!" är ett exempel.
Den uttalades när jag och Alfons pappa häckade vid fönstret i vårt sunkiga 70-talsrum på Mälarsjukhuset i Eskilstuna och spanade mot himlen i väntan på att vår son skulle anlända med luftburen transport från Uppsala.
Men vi backar bandet lite.
Efter att Alfons blev utskriven från neonatalvård i Eskilstuna och vi fick åka hem på tidig hemgång, lyckades han hålla sig frisk och kry ett bra tag. Vi trodde väl att de värsta förkylningstiderna var över när vi gick in i mitten av mars. Men då slog den till, en lurig förkylning. Ena dagen var han hos doktorn och visade upp sin piggaste sida och nästa dag var han trött och hängig. Han började äta dåligt och hade undertemperatur, så vi blev rådda att åka in till Barnkliniken för en viruskontroll. Läkaren konstaterade att han hade slem i lungorna och svårt att andas själv, så man fick koppla på syrgas. Sedan kom slaget i magen.
"Ja vi stänger ju här kl 21 så ni måste tyvärr åka till Eskilstuna."
Jag visste att det var dåligt med barnavården här i stan men att det var så här dåligt? Vi hade faktiskt inte trott att vi skulle behöva åka tillbaka till det där sunkiga stället långt-långt hemifrån och bara släppa allt igen. Stackars katten behöver tillsyn och dessutom var Alfons morfar här på besök från Spanien och skulle åka hem några dagar senare. Allt blev bara fel och kaos på grund av idiotiska beslut om nedskärningar många år tidigare. Jag kan bara tänka mig vilken kris det blir i hem med flera barn som ska tas om hand!
Det är inte ofta jag blir arg men Landstinget har gjort mig rejält förbannad under det senaste året. Först på jobbet i mitt tillsynsarbete p.g.a. deras undermåliga ventilation på lasarettet och ovilja att åtgärda den omgående. SJUKhus får en helt annan innebörd när man vet vilken otroligt dålig luft sjuka människor behöver vistas i.
Sedan som förälder när jag har märkt hur barn och barnfamiljers hälsa och välmående har rationaliserats bort i tron att man ska spara pengar. Genom att stänga ner fungerande vårdenheter och skapa psykosociala problem hos massvis med familjer i stället. Smart. Jättesmart. Verkligen.
Alfons fick åka med sin pappa i ambulansen till Eskilstuna samma kväll. Jag åkte tidigt morgonen efter. Hade packat våra väskor fulla eftersom vi inte visste hur länge vi skulle behöva stanna. Alfons hade verkat piggare under natten men blev tyvärr inte bättre dagen efter som vi hade hoppats utan behövde fortsatt hjälp med andningen. Dagarna gick och gick och efter tre nätter skavfötters i en smal sjuksäng fick jag nog och åkte och köpte en madrass på Jysk, eftersom ingen kunde vaska fram en säng till båda föräldrarna. Ingen av oss hade lust att åka 180 km fram och tillbaka på rådjurstät och krokig väg varje dag för att sova hemma. Vi ville vara hos Alfons och med varandra.
Vi som umgicks med Alfons 24/7 var aldrig jätteoroliga för honom. Han kändes stabil trots att han behövde andningshjälp. Man känner ju sitt eget barn och Alfons är stark. Läkaren var inne typ fem minuter en gång om dagen och klämde och lyssnade lite och byttes dessutom ut varje dag, så det blev aldrig någon kontinuitet i bedömningen, kan jag tycka.
Efter fem dagar tycktes han bli lite bättre men plötsligt blev hans blodprover sämre och man gjorde bedömningen att han behövde extra andningshjälp. Han fick flytta ner till intensiven inför natten där han övervakades av snälla sköterskor dygnet runt. Jag sov lite ryckvis i en säng i samma rum och natten förlöpte utan större kriser. Hans läge var stabilt men gick inte riktigt så snabbt åt rätt håll som läkarna önskade. Så nästa dag beslöts det att Alfons skulle transporteras till barnintensiven i Uppsala, för den händelse han skulle behöva läggas i respirator. Han skulle åka helikopter! En av oss föräldrar fick åka med i helikoptern och det blev jag. Resan Eskilstuna-Uppsala tog cirka femton minuter och Alfons sov gott under färden. Alfons pappa som fick ta bilen kom fram först flera timmar senare.
Läkaren som följde med helikoptern från Uppsala verkade skeptisk till om Alfons verkligen behövde åka upp. Man såg att han varit med om betydligt större kriser. Likaså tyckte läkarna på plats i Uppsala att Alfons verkade rätt så pigg. I själva verket piggade han på sig direkt han kom fram till Uppsala och klarade sig på betydligt mindre syrgasmängd och tryck. När jag berättade åt en sköterska där vad de hade använt för tryck i Eskilstuna höjde hon på ögonbrynen och såg på mig som om de var helt dumma i huvudet. Men sa förstås inget. I efterhand undrar jag själv om de använde ett för högt tryck vilket ledde till att han hyperventilerade vilket ledde till för hög koldioxidhalt i blodet. En ond cirkel helt enkelt. Men jag är ingen expert så jag ska inte uttala mig om det. Jag är säker på att alla gjorde sitt bästa och Alfons blev verkligen omhändertagen på bästa sätt av vårdpersonalen.
Vi stannade två nätter i Uppsala innan vi fick beskedet att Alfons nu var så pass bra att han inte behövde ligga på intensiven längre. Jag frågade snällt flera gånger om vi inte kunde få stanna kvar i Uppsala tills vi fick åka hem, men tyvärr var det fullt på vårdavdelningen där. Så vi var tvungna att ÅKA TILLBAKA till det underbara Eskilstuna igen.
Ironisk, nej vad då?
Nu var planen att Alfons skulle åka vanlig ambulans ner. Vi var båda trötta på att åka ambulans så vi sa att vi kör i förväg så vi är där och möter upp Alfons när han kommer fram (man får ändå inte sitta med sitt barn inne i ambulansen utan framme i förarsätet). Alfons var nu så pigg att vi inte behövde vara oroliga för honom.
Väl framme i Eskilstuna fick vi beskedet att någon hade lyckats skicka fel sorts ambulans till Uppsala. I stället för en med syreutrustning hade man skickat en med kuvös. Smidigt. Alfons kunde alltså inte åka ner i den och att skicka en ny ambulans skulle ta flera timmar till i anspråk.
Tadaa! Han skulle få åka helikopter igen! Vi ville nästan skratta. Vilket pådrag det var kring lilla Alfons hela tiden.
Så där satte vi oss i fönstret och spanade norrut mot himlen på jakt efter en liten helikopter med vår lille Alfons i. Det är både synd och tur att han inte kommer att komma ihåg allt drama när han blir äldre. Det är inte många små killar som har fått åka helikopter två gånger i så tidig ålder. Som minne fick han en liten nalle av helikoptersjuksköterskan, den döptes till Helikopter-Noah.
Och till slut kom den äntligen den också, dagen när vi faktiskt fick åka HEM igen. Till älskade katten och egna sängen och ett fullt utrustat kök och lugn och ro. Med en frisk och kry liten Alfons.
"Där kommer Alfons helikopter!" är ett exempel.
Den uttalades när jag och Alfons pappa häckade vid fönstret i vårt sunkiga 70-talsrum på Mälarsjukhuset i Eskilstuna och spanade mot himlen i väntan på att vår son skulle anlända med luftburen transport från Uppsala.
Men vi backar bandet lite.
Efter att Alfons blev utskriven från neonatalvård i Eskilstuna och vi fick åka hem på tidig hemgång, lyckades han hålla sig frisk och kry ett bra tag. Vi trodde väl att de värsta förkylningstiderna var över när vi gick in i mitten av mars. Men då slog den till, en lurig förkylning. Ena dagen var han hos doktorn och visade upp sin piggaste sida och nästa dag var han trött och hängig. Han började äta dåligt och hade undertemperatur, så vi blev rådda att åka in till Barnkliniken för en viruskontroll. Läkaren konstaterade att han hade slem i lungorna och svårt att andas själv, så man fick koppla på syrgas. Sedan kom slaget i magen.
"Ja vi stänger ju här kl 21 så ni måste tyvärr åka till Eskilstuna."
Jag visste att det var dåligt med barnavården här i stan men att det var så här dåligt? Vi hade faktiskt inte trott att vi skulle behöva åka tillbaka till det där sunkiga stället långt-långt hemifrån och bara släppa allt igen. Stackars katten behöver tillsyn och dessutom var Alfons morfar här på besök från Spanien och skulle åka hem några dagar senare. Allt blev bara fel och kaos på grund av idiotiska beslut om nedskärningar många år tidigare. Jag kan bara tänka mig vilken kris det blir i hem med flera barn som ska tas om hand!
Det är inte ofta jag blir arg men Landstinget har gjort mig rejält förbannad under det senaste året. Först på jobbet i mitt tillsynsarbete p.g.a. deras undermåliga ventilation på lasarettet och ovilja att åtgärda den omgående. SJUKhus får en helt annan innebörd när man vet vilken otroligt dålig luft sjuka människor behöver vistas i.
Sedan som förälder när jag har märkt hur barn och barnfamiljers hälsa och välmående har rationaliserats bort i tron att man ska spara pengar. Genom att stänga ner fungerande vårdenheter och skapa psykosociala problem hos massvis med familjer i stället. Smart. Jättesmart. Verkligen.
Alfons fick åka med sin pappa i ambulansen till Eskilstuna samma kväll. Jag åkte tidigt morgonen efter. Hade packat våra väskor fulla eftersom vi inte visste hur länge vi skulle behöva stanna. Alfons hade verkat piggare under natten men blev tyvärr inte bättre dagen efter som vi hade hoppats utan behövde fortsatt hjälp med andningen. Dagarna gick och gick och efter tre nätter skavfötters i en smal sjuksäng fick jag nog och åkte och köpte en madrass på Jysk, eftersom ingen kunde vaska fram en säng till båda föräldrarna. Ingen av oss hade lust att åka 180 km fram och tillbaka på rådjurstät och krokig väg varje dag för att sova hemma. Vi ville vara hos Alfons och med varandra.
Vi som umgicks med Alfons 24/7 var aldrig jätteoroliga för honom. Han kändes stabil trots att han behövde andningshjälp. Man känner ju sitt eget barn och Alfons är stark. Läkaren var inne typ fem minuter en gång om dagen och klämde och lyssnade lite och byttes dessutom ut varje dag, så det blev aldrig någon kontinuitet i bedömningen, kan jag tycka.
Efter fem dagar tycktes han bli lite bättre men plötsligt blev hans blodprover sämre och man gjorde bedömningen att han behövde extra andningshjälp. Han fick flytta ner till intensiven inför natten där han övervakades av snälla sköterskor dygnet runt. Jag sov lite ryckvis i en säng i samma rum och natten förlöpte utan större kriser. Hans läge var stabilt men gick inte riktigt så snabbt åt rätt håll som läkarna önskade. Så nästa dag beslöts det att Alfons skulle transporteras till barnintensiven i Uppsala, för den händelse han skulle behöva läggas i respirator. Han skulle åka helikopter! En av oss föräldrar fick åka med i helikoptern och det blev jag. Resan Eskilstuna-Uppsala tog cirka femton minuter och Alfons sov gott under färden. Alfons pappa som fick ta bilen kom fram först flera timmar senare.
Läkaren som följde med helikoptern från Uppsala verkade skeptisk till om Alfons verkligen behövde åka upp. Man såg att han varit med om betydligt större kriser. Likaså tyckte läkarna på plats i Uppsala att Alfons verkade rätt så pigg. I själva verket piggade han på sig direkt han kom fram till Uppsala och klarade sig på betydligt mindre syrgasmängd och tryck. När jag berättade åt en sköterska där vad de hade använt för tryck i Eskilstuna höjde hon på ögonbrynen och såg på mig som om de var helt dumma i huvudet. Men sa förstås inget. I efterhand undrar jag själv om de använde ett för högt tryck vilket ledde till att han hyperventilerade vilket ledde till för hög koldioxidhalt i blodet. En ond cirkel helt enkelt. Men jag är ingen expert så jag ska inte uttala mig om det. Jag är säker på att alla gjorde sitt bästa och Alfons blev verkligen omhändertagen på bästa sätt av vårdpersonalen.
Vi stannade två nätter i Uppsala innan vi fick beskedet att Alfons nu var så pass bra att han inte behövde ligga på intensiven längre. Jag frågade snällt flera gånger om vi inte kunde få stanna kvar i Uppsala tills vi fick åka hem, men tyvärr var det fullt på vårdavdelningen där. Så vi var tvungna att ÅKA TILLBAKA till det underbara Eskilstuna igen.
Ironisk, nej vad då?
Nu var planen att Alfons skulle åka vanlig ambulans ner. Vi var båda trötta på att åka ambulans så vi sa att vi kör i förväg så vi är där och möter upp Alfons när han kommer fram (man får ändå inte sitta med sitt barn inne i ambulansen utan framme i förarsätet). Alfons var nu så pigg att vi inte behövde vara oroliga för honom.
Väl framme i Eskilstuna fick vi beskedet att någon hade lyckats skicka fel sorts ambulans till Uppsala. I stället för en med syreutrustning hade man skickat en med kuvös. Smidigt. Alfons kunde alltså inte åka ner i den och att skicka en ny ambulans skulle ta flera timmar till i anspråk.
Tadaa! Han skulle få åka helikopter igen! Vi ville nästan skratta. Vilket pådrag det var kring lilla Alfons hela tiden.
Så där satte vi oss i fönstret och spanade norrut mot himlen på jakt efter en liten helikopter med vår lille Alfons i. Det är både synd och tur att han inte kommer att komma ihåg allt drama när han blir äldre. Det är inte många små killar som har fått åka helikopter två gånger i så tidig ålder. Som minne fick han en liten nalle av helikoptersjuksköterskan, den döptes till Helikopter-Noah.
Och till slut kom den äntligen den också, dagen när vi faktiskt fick åka HEM igen. Till älskade katten och egna sängen och ett fullt utrustat kök och lugn och ro. Med en frisk och kry liten Alfons.
Kommentarer
Skicka en kommentar